blombud

Idag har jag fått mitt livs första blombud. Tre gånger idag tror jag det kom blommor från olika människor och i mittensändningen fick vi en kartong med fem olika buketter varav fyra var adresserade till mig. Fyra stycken. Till mig! Jag blev helt överväldigad! Jag kan liksom bara säga tack för att ni finns där och tänker på mig i allt detta.

Det kommer ju en dag när jag ska försöka leva i vardagen igen och då känns det bra att det finns folk där hemma som faktiskt ställer upp med en axel att gråta lite på eller bara lite sällskap om det skulle knipa. För det kommer det att göra.

Det är så konstigt att så många som är berörda har ett vardagsliv samtidigt som de bearbetar allt det som har hänt. Vi lever ju med det här till 100% och på nåt sätt känns det ibland som att vi har hunnit så mycket längre i vår sorg just därför. Vi är ju faktiskt inte ledsna hela dygnet runt, vi gör andra saker också. Vi skrattar och minns och mest bara är tillsammans. Visst, det är tomt utan pappsen här hemma och det ska bli skönt att han kommer hem snart, men det är bra att han är kvar där nere så han kan berätta för oss sen, om allt.


Idag skulle vi enligt plan b åkt till Umeå för att påbörja mammsens cellgiftsbehandling. Och imorgon skulle vi enligt plan a ha åkt till Israel. Istället är det plan c vi jobbar efter. 2009 suger!